Föreläsningar och lusten att lära

Det händer att universitetslärare (och lärare i allmänhet) ondgör sig över att studenterna bara vill lära sig om det som kommer att komma på tentan. Gnället har väl närmast blivit en kliché.

Det får mig att tänka på min utbildning. Det som är ljuvligast med att vara forskarstuderande är att de där olidliga examinerande seminarierna är mer eller mindre förbi. Det finns seminarium man ska gå på, absolut, men den diskussionen som förs där är för att vända och vrida på någons text, att diskutera historia. Inte visa upp kunskap för en lärare.

Samma sak är det med föreläsningar. Det är så ljuvligt att få gå på en föreläsning och bara lyssna, och sedan själv bestämma hur det man lärt sig är relevant för en själv, hur man ska använda sig av kunskapen och vad man ska bortse från.

Och det var länge sedan jag fick något sådant under min utbildning. Seminarier och föreläsningar där det är på förhand bestämt vad jag ska lära mig och där man senare ska visa upp att man kan redovisa en viss mängd fakta eller resonemang är kvävande för lärolusten. Kanske är det därför som de föreläsningar jag bäst kommer ihåg är de som hållits i andra sammanhang, i föreningar, på kvällarna på universitetet, etcetera.

Jag förstår varför man har examinationer, men det är inte konstigt att studenter mest bryr sig om dem. Som Katrine Kielos (nu Marcal) skrev en gång: Problemen med incitament är inte att de inte fungerar, problemen är att de fungerar.

Annonser

Stockholms mentala världskarta 1635 (någon som vill skriva en C-uppsats?)

Jag har försökt göra en visualisering över den mentala världskartan för Stockholmare år 1635. Metoden var ganska enkel. Såhär:

Stockholms stads tänkeböcker finns publicerade för åren 1400-någonting fram till 1635. Tänkeböckerna upptar allt det som kom inför stadens råd, vilket fungerade både som kommunstyrelse (typ) och som domstol. Längst bak i böckerna finns det ett ortsnamnsregister som tar upp alla namngivna orter som förekommer i tänkeböckerna. Att en ort är namngiven kan alltså bero på många olika saker: att någon kommer därifrån, att någon har hört talas om platsen, att man skickat brev dit, etc. Sammantaget tror jag att det kan vara ett hyfsat enkelt sätt att se vilka delar av världen (eller iaf Europa) som man hade med att göra, direkt eller indirekt, i Stockholm.

Jag har använt registret för tänkeboken år 1635. Varje namngiven ort utanför Stockholm har fått bli en liten röd flagga på en google-karta. Om den har namngivits fler än en gång har jag skrivit det i titelraden på den röda flaggan (vilket inte syns på bilderna tyvärr, men om man klickar på dem). Regionnamn (som tex ”Västergötland” eller ”Holland”) har jag skrivit i stora bokstäver vid den röda flaggan för att visa att det inte är en exakt plats.

Såhär ser kartan ut:

Screenshot 2015-11-07 at 15.53.37

En närmre bild på norra Sverige och Finland ser ut såhär:

Screenshot 2015-11-07 at 15.54.16

Den som vill se hela kartan och kunna klicka runt på de olika flaggorna hittar den här: Karta över Stockholmares världsbild 1635

Så vad säger då det här? I ärlighetens namn är jag både lite förvånad och besviken. Att det finns så många namngivna orter i Mälardalen är inte konstigt, det rör sig antagligen om människor som flyttat in till staden eller som är på besök, har affärsverksamhet med, etc. Att det finns många namngivna orter i Tyskland är inte heller förvånande. Det är ju där den svenska armén härjar runt i det trettioåriga kriget. Men jag förvånas över hur sällan orter i Baltikum, Polen och östra Östersjön nämns och hur ofta orter och länder i väst, som Amsterdam (11 omnämnanden), England, Paris, nämns. Men det är svårt att läsa ut något tydligt resultat (och det gör mig lite besviken).

Något som dock förvånar är hur många orter i bottniska viken man haft att göra med. Jag tror att det här är tiden då Stockholm är stapelhamn (alltså exporthamn) för allt som produceras i norr, men är ändå förvånad över att man hade att göra med orter som tex. Kalix redan då, en ort som vid tiden knappast kan ha varit mer än ett knippe hus i vildmarken.

Jag tror inte att jag fortsätter på det här spåret med att göra mentala kartor efter tänkeböckerna, men det var roligt att prova på i alla fall. Kanske kan någon C-uppsatsstudent ta upp bollen och göra det här mer systematiskt, över en längre tid och med ett snyggare program för att göra kartan i. Det skulle vara spännande att se om det finns några stora förändringar i mönstret över tid.

Några antaganden om tjänstehjonsstadgorna

Har grubblad mycket på det här med lagtext. Nedan är ett stycke jag skrivit som antagligen på något sätt kommer att inkorporeras i ett PM senare. Publicerar det här som en slags testbalong:

Angående Tjänstehjonsstadgorna

Vilka tjänstefolket var, hur det skulle anställas och annat relaterat till anställningen reglerades i Sverige under den tidigmoderna tiden i tjänstehjonsstadgorna. Den första utkom 1664, följt av en lätt utökad variant 1686. En ny stadga kom sedan 1723 och modifierades 1739, vilken sedan gällde fram till 1805 (vilken modifierades 1833 och var i bruk ända till 1900-talets början). Stadgorna från 1800-talet har dock uteslutits här eftersom de faller utanför undersökningens tidsram, särskilt om man ser dem som framåtsyftande texter snarare än texter som reflekterar förhållanden bakåt i tiden.
Tjänstehjonsstadgorna är ett bedrägligt källmaterial och för att kunna använda dem har jag behövt göra fyra antaganden eller ställningstaganden.

Det första är huruvida jag ska tolka tjänstehonsstadgorna som en passiv text vars regleringar ska ligga till grunden för hur tjänstefolkskontrakten ska se ut eller som en aktiv text vars främsta syfte är att lösa ett upplevt problem i samtiden. Jag har valt att tolka tjänstehjonsstadgorna som en aktiv text. Det innebär att i min tolkning har tjänstehjonsstadgan lite att göra med att beskriva självklarheter utan beskriver snarare de förändringar man önskar se.

Det andra är om stadgan är specifik eller diffus i sitt ordval. Stadgetexten refererar ganska ofta till flertalet samhällsgrupper i samma mening och använder ibland flera ord som för en modern läsare betyder samma sak, till exempel 1664 års stadga som är betitlad Stadga och påbud om tjänstefolk och legohjon. Här måste jag bestämma mig om jag ska anta att man vid utpekandet av vissa grupper var specifik (och alltså skiljde strikt på tjänstefolk och legohjon) eller om språket är mer målande, diffust och bygger på en förförståelse hos läsaren om vilka grupper som åsyftas. Jag har antagit att stadgan är diffus och försöker målande ringa in vissa samhällsgrupper som regleras.

Det tredje ställningstagandet jag känner att jag behöver göra är om stadgans lagrum är allmänt eller begränsat. Med det menar jag om stadgan är avsedd att gälla allt tjänstefolk i landet eller om dess tillämpningsområde är mer begränsat. Jag har, återigen, antagit det senare. Det är sannolikt att många gruppers hanterande av tjänstefolk reglerades på andra platser, exempelvis i privilegiebrev och liknande.

Det fjärde och sista är om lagen efterlevdes. Börje Harnesks studier av den norrländska landsbygden pekar på att så inte var fallet. Men mina egna undersökningar av Södra förstadens kämnärsrätt i Stockholm år 1760 pekar på att lagen på det stora hela upprätthölls med utan de påbjudna straffen. Det kan alltså röra sig om skiftande regionala villkor. Men det är bedrägligt att tänka sig att lagen faktiskt var tänkt att följas på samma sätt som en modern lag. Det tidigmoderna samhällets rättsskipning gav stort manöverutrymme åt de lokala domarna och myndigheterna i en sorts förhandlingsrättvisa. Därmed tror jag att det är rimligare att se stadgans text som ett bemyndigande än en instruktion, som i vissa delar, där annat inte explicit står i stadgetexten, möjliggör snarare än instruerar.

 

Tjänstefolksproblemet (1) – Eller en sågning av min egen masteruppsats

Jag tror att jag har hittat ett bra standardsvar på frågan: ”Vad ska du forska om?”. Det korta, och någorlunda lättsamma svaret, är att jag skrev min masteruppsats om tjänstefolk i Stockholm under 1700-talet, men att jag aldrig riktigt lyckades hitta en bra definition på vad tjänstefolk egentligen är. Så därför tänkte jag ägna min avhandling åt den frågan.

Så för att på något sätt påbörja tankearbetet så tänkte jag börja med att skriva lite om hur fel jag gjorde när jag skrev min masteruppsats.

Jag tror att oklarheten för mig inför hur man ska definiera vem som är en tjänare i källmaterialet och vem som inte är det kom sig av att jag tittade på källmaterial från en stad och att de flesta större teoriförklaringar till vad en tjänare är har tittat på material från landsbygden. På landsbygden blir avgränsningen enkel att göra. Alla som inte är direkt familj till den som besitter gården men som bor där ändå kan mer eller mindre antas vara tjänare. Antagligen är det så att de människor vars sysselsättning tänjer eller problematiserar tjänstefolkskategorins avgränsning är så få att det inte är ett större problem att räkna bort dem.

Men när man tittar på en stad under den tidigmoderna tiden är den grupp som tänjer tjänstefolkskategorins gränser snarast i majoritet. På vilka kriterier ska man då göra sin avgränsning om man skriver om tjänstefolk som en kategori?

Gesäller och lärlingar

Jag själv började med att exkludera gesäller och lärlingar i hantverkarhushållen. Jag resonerade att dessa, även om de förvisso vad tjänstefolk till sin husbonde i någon bemärkelse, tillhörde skråväsendet. Det finns dock tre problem med det valet.

  • Om man exkluderar hantverkarnas gesäller så måste man förhålla sig till andra yrkesutövares tjänstefolk men som inte var reglerade i skråverksamhet. Ska dessa räknas med eller inte? Det är underligt att räkna med bryggeridrängar och bodbetjänter men inte gesäller. Å andra sidan, om man räknar bort även andra yrkesutövares tjänstefolk så räknar man både bort majoriteten av alla stadens tjänare samtidigt som man drabbas av eländet i att hitta på hur man tydligt ska definiera vem som är yrkesutövande tjänare och vem som inte är det.
  • Ett annat problem med att exkludera gesäller och lärlingar är att det inte är helt tydligt vem som egentligen gjorde vad i det tidigmoderna hushållet. Det finns exempelvis belägg för att pigor jobbade tillsammans med gesäller i produktionen på likvärdiga villkor. Varför skulle då pigor vara tjänstefolk och gesällerna inte vara det?
  • Om man inte räknar med hantverkarnas tjänstefolk missar man en stor del av tjänarinstitutionen. Man förlorar alltså tillfället till att undersöka den som helhet.

Domestic Servants?

En annan avgränsning som jag försökte göra i min masteruppsats, men som jag sedan faktiskt lät bli, är att undersöka domestic servants i stället för tjänare i allmänhet. Inom den engelskspråkiga kulturhistorien skulle jag nog säga att detta är snarare regel än undantag. Men det fungerar dåligt i Sverige (och jag skulle nog vilja påstå att det fungerar dåligt i andra länder också). Varför?

  • För det första måste man bestämma sig för vad domestic servants egentligen betyder. Menar man tjänare som bor hos sin husbonde och därmed är domestic eller är det att de verkar i en sfär som är domestic?
  • Om man menar tjänare som bor hos sin husbonde har man förvisso täckt in merparten av allt tjänstefolk (men inte alla) men då blir begreppet inte särskilt värdefullt.
  • Om man å andra sidan menar att deras arbete sker i en huslig sfär tror jag att man tänker anakronistiskt, i alla fall om man undersöker den tidigmoderna tiden. Världens uppdelning i offentliga och privata sfärer var ännu inte ett faktum, det mesta tjänstefolket agerade antagligen både innanför och utanför hushållet.

Tjänartitlar

En annan typ av avgränsning som jag försökte göra var att utgå från vissa titlar (alla hade någon form av titel på 1700-talet) som jag tänkte mig var ”tjänartitlar”. Om jag minns rätt utgick jag från ”Dräng”, ”Piga” och kanske i vissa fall också ”Jungfru” och ”Mamsell”.  Problemen hopar sig dock snabbt även med detta. De flesta titlar som vi idag kanske skulle tänka oss är kopplade till tjänstefolk är nämligen under den tidigmoderna tiden lika starkt (men inte enbart) kopplade till ogifta ungdomar. Så en piga kan vara någon som tjänstgör hos någon, men kan också vara en ogift kvinna från de lägre klasserna. Visserligen är det ofta så att pigor faktiskt också är någon form av tjänare (hur man nu definierar det) men det är inte alltid säkert. Jungfrur och mamseller å andra sidan kan vara tjänare ibland, men oftast inte. Det går helt enkelt inte att göra en sådan definition enbart genom att se någons titel.

 

Jag är inte klar med den här frågan än, jag måste kartlägga den mer. Men det här är en början och om mitt skrivande går som jag har tänkt kommer nästa inlägg att handla om hur andra historiker har gjort när de avgränsar tjänstefolkskategorin.

Inspirerande och oinspirerande historia

Jag sitter på sängkanten och funderar på historiker som har inspirerat mig. Jag försöker hitta någon linje, något samband för att förstå mig själv och för att förstå vad jag egentligen vill med den här avhandlingen som jag blivit anställd för att skriva.

Jag kommer att tänka på att jag har en förkärlek för historiker med djärva teorier, sådana som gärna blir sönderhackade och kritiserade i efterhand men vars verk lyckas öppna nya forskningsfält eller etablera nya tolkningsramar, både för att man vågar hitta helt nya frågeställningar men också för att man vågar göra stora generaliserande anspråk på sina resultat.

Demografen John Hajnal till exempel. Hans teori om det europeiska äktenskapsmönstret har lagt grundstenen för all demografisk, familjehistorisk och mycket av den arbetslivshistoriska forskningen på den tidigmoderna tiden, och han gör detta genom att göra ett par relativt små demografiska undersökningar på ett par olika orter i västra Europa.

Efterföljande historiker har såklart undersökt demografin mer noggrant, poängterat att det inte är helt universellt, att det inte heller är konstant utan varierar med tiden etc. Men ändå, att Hajnal vågade ha så stora sanningsanspråk har lagt en grund som fortfarande håller.

Ett annat exempel, i ett helt annat historiskt fält, är Philippe Aries. Aries var från början amatörhistoriker men hans verk om barndomens historia och dödens historia i västerlandet har också etablerat helt nya forskningsfält. Han hävdade exempelvis att barndomen har en ganska kort historia, att barn ansågs vara ungefär som miniatyrvuxna, eller likvärdiga med djur beroende på åldern, fram till någon gång på 1600talet då man började skapa specifika barnkläder, måla barnporträtt och uppmärksamma eller ta till vara på barns specifika uttryck (som tex. bäbisspråk).

I efterhand har många nyanserat och till och med fastslagit att Aries hade fel, och det må vara hänt. Men ingen skulle nog ifrågasätta idag att både barndomen och döden har en historia. Återigen: att någon vågade ha stora anspråk med sina resultat har fört forskningen framåt.

Att det är en vetenskaplig välgärning att sådär kasta sig ut i nya fält och göra breda anspråk kanske låter som en självklarhet, men jag vill hävda att det finns en praxis som är annorlunda. Bland historier finns det en tendens (som inte gäller alla och inte gäller alltid) att istället för att ställa sina slutsatser i fokus snarare ställa sitt undersökta material i fokus.

Alltså att man istället för att säga ”Jag har visat hur fallocentrisk den svenska nationalitetsuppfattningen är och metoden har varit att analysera gurkans roll i folkhemet” så skriver man snarare ”Jag har tittat på gurkförsäljningen i Ångermanland 1971-1973 och analyserat den”. (Även om jag önskar att en sådan här studie fanns är den såklart påhittad).

Den första formuleringen kan inspirera, eller förarga. Den senare kan söva eller väcka intresse bland regionalhistoriskt intresserade grönsaksentusiaster.

Jag kan ha fel i detta, såklart. Dessutom borde jag för säkerhets skull erkänna att det jag själv skrivit inom historia hittills också har en tendens att ta fasta på vad det är jag analyserat än på vad jag kommit fram till.  Men jag kan ju försöka bättra mig och jag kan ju skriva denna text så att någon annan klokare person kan kommentera och berätta för mig att jag har fel.

Doktorandlivet

Så nu har jag alltså börjat som doktorand vid Göteborgs universitet.

Det finns både mycket och lite jag har att säga om det. Överlag har det varit omtumlande fast på ett annat sätt än vad jag själv trott.

Å ena sidan har jag drabbats av långa introduktionsveckor där man liksom tvingats sitta fastnaglad i sin stol och lyssna, upprepade gånger, på hur olika administrativa system fungerar. Då har jag såklart längtat bort från det, längtat till mitt skrivbord så att jag faktiskt kan börja arbeta ”på riktigt”.

Å andra sidan kände jag mig nästan lamslagen när jag väl fick tid till att sätta mig vid skrivbordet och börja arbeta ”på riktigt”. Att skriva en avhandling är inget man gör på en eftermiddag.

Dessutom pendlar jag just nu Uppsala – Göteborg, och tillbringar en hel del tid i Stockholm.

Men det ska nog bli ordning på det här tillslut. Om inte annat så har jag ju nu återupptagit en fin vana: Att prokrastinera genom att blogga.

Vägen till att bli antagen som doktorand

Jag fick nyligen reda på att jag har blivit antagen som doktorand i historia vid Göteborgs universitet! Vad det innebär i form av hur mitt avhandlingsarbete kommer att se ut eller huruvida jag kommer att flytta till Göteborg vet jag inte än, det ger sig. Det har varit en jobbig tid att inte veta om man har en framtid inom ämnet, om man ska anses duglig för en doktorandplats. Den perioden av osäkerhet kring framtiden är i alla fall över för stunden, och det känns som viktigaste just nu.

Nu såhär när jag karriärsmässigt känner fast mark under fötterna igen, tänkte jag att jag skulle skriva om hur den här processen har gått till. Kanske kan det vara kul att höra skvallret för vissa, kanske kan det trösta eller uppmuntra andra.

Nåväl, så här gick det till: Jag ventilerade min uppsats och fick både höra fina saker och mindre fina saker. Sedan fick jag betyget G och då tänker man att herregud, det här är ju kört. För att komma in på forskarutbildningen måste man väl i alla fall ha högsta betyg. Men jag sökte ändå.

Det jag märkt under ansökningsprocessen är framför allt två saker: Det första är att ingen (absolut ingen) bryr sig om vilka betyg man fått. Istället gör varje lärosäte en egen bedömning av ens uppsats (och hur det har gått på övriga kurser bryr man sig verkligen inte om).

För mig gick det bra i Göteborg till exempel, dit jag nu blivit antagen. I European University Institute i Florens blev jag nedflugen på en intervju (men fick inte tjänsten. Tror jag kom typ tvåa) Men i Lund och Malmö var jag inte ens med i tätgruppen. Allt detta på samma ansökan. Andra som blivit närapå sågade av vissa lärosäten ligger i toppen på andra.

Sedan tror jag att Lund och i någon mån också Uppsala och Stockholm är lite i en klass för sig i hur de antar doktorander. På Lunds tio-i-topp var nästan alla lundastudenter. Jag anar ett liknande mönster i Uppsala och Stockholm. Med detta inte sagt att de studenter som blivit antagna där inte förtjänar det. Men jag tycker det är en spännande tendens att Lundastudenter inte verkar bli antagna till Uppsala och vice versa.

Överlag har den här ojämlikheten i bedömningen mellan olika lärosäten antagligen en del att göra med att olika lärosäten har olika profil. Vad jag har hört så är exempelvis Lund och Malmö väldigt 1900-tal och teoritunga, Göteborg intresserad av medeltiden och tidigmodern kulturhistoria. Vad Uppsala inriktar sig på vet jag inte. Makt och status under tidigmodern tid verkar ha varit inne där ett tag, men jag har svårt att avgöra riktigt vad som är profilen, eftersom jag själv pluggat där och antagligen är hemmablind.

I korthet så tror jag att lärdomen man ska dra är att inte bry sig om betyg, inte vara ledsen för negativa besked utan fortsätta försöka. Om man har rankats som toppkandidat någonstans så kan det nog vara ett tecken på att man har en chans.

Fridolin och DN verkar inte tänkt på vad man ska ha skolböcker till

Det händer då och då när jag bloggar att det som jag just skrivit om blåses upp och blir liksom lite av en nationell angelägenhet. Så också nu.

Jag tror såklart inte att det egentligen har något med mig att göra (såklart!), men det känns väldigt lägligt, nästan lite kusligt, att det strax efter att jag börjat skriva om kvinnors historia och historieskrivning lanseras en historia-tidning med kvinnor i fokus (Historiskan) och att både DN och Fridolin rasar över att det finns för få kvinnor i läroböckerna i historia.

Men när det kommer till läroböckerna blir jag ändå förvånad över hur enkelt man har gjort det för sig. Man har bara räknat antalet namn och kommit fram till att det nämns mycket färre kvinnor än män i läromedlen för historia. Det är såklart dåligt, jag tror att den typen av ojämställdhet i undervisningen kan reproducera ojämställdhet i samtiden.

Men är det verkligen bara personnamn som spelar roll? Är det en historia fylld av ett fåtal namngivna extraordinära personer som på ren vilja omformade den verklighet vi känner som vi vill ha? Jag tror i alla fall inte det. Jag tror att det är viktigt att visa på historiens strukturer, de underliggande förutsättningarna, de stora rörelserna, mönstren på makronivå och människors liv på mikronivå utan att kapitulera till att beskriva skeenden som enbart en produkt av (till exempel) Hitlers, Churchill, Stalin och Roosevelts vilja.

Redan samma dag deklarerade Gustav Fridolin att han tänker ta läroboksförlagen i örat, men innan dess kanske man ska en aning mer djuplodande analys? Även om jag såklart är tacksam över att DNs namnräkning på sätt och vis bekräftat det jag misstänkte när jag började skriva på det här temat med kvinnors historia så tycker jag att det känns bedrövligt att man mentalt inte kan slå sig fri från en historieskrivning fylld av ”stora män” (och kvinnor).

Jag tror att det enda sättet att skriva en empatisk och relevant historia är att skildra vanliga människor, de strukturer och normer de tampades med och hur de bröt dessa strukturer och normer. Att könskvotera i historiens hjältegalleri kanske känns som en bra grej på kort sikt, men på lång sikt finns inte mycket där att hämta.

Varför ville kvinnor på 1600- och 1700-talet gifta sig? Och hur bar man sig åt för att bli gift?

I diskussionen kring mitt tidigare blogginlägg kom ett förslag till perspektiv upp, eller kanske en fråga: Varför ville kvinnor gifta sig? Så jag tänkte göra ett försök att helt utgå ifrån det kvinnliga perspektivet på det här med äktenskap (i motsats till vad jag har gjort innan, då jag snarare har utgått ifrån att beskriva kvinnor och mäns position i samhället gentemot varandra).

Fast kanske är det bättre att börja ännu lite längre bak i tankekedjan, med frågan: Vad ville en kvinna på 1600- eller 1700-talet med sitt liv? Det är svårt att svara på i detalj, men jag tror att man kan generalisera några grundläggande drag. För det första ville hon sannolikt ha ett visst självbestämmande över sin egen vardag, hon ville sannolikt ha en viss materiell trygghet och antagligen ville hon också bli respekterad av sin omgivning. (Alla dessa grundläggande livsförhoppningar är för övrigt något som jag tror gällde för både kvinnor och män).

Oavsett var på samhällsstegen en kvinna var född så fanns det ett sätt att uppfylla dessa livsmål om självständighet, materiell trygghet och respekt: Genom att gifta sig. (Det samma gäller för övrigt i stor utsträckning också för män). En fru i ett hushåll hade både ett stort självbestämmande över sig själv och även bestämmanderätt över andra i hushållet samt materiell trygghet i och med hushållet samt den respekt som kom genom att vara en gift kvinna.

Så gifta sig alltså, men gifta sig med vem som helst? Såklart inte! Kärlek och tycke spelade såklart in i val av partner men också vilket slags hushåll man skulle kunna bilda tillsammans. Att vara torparhustru var såklart inte alls det samma som att vara fru på en bondgård.

Så hur blev man gift? Man bör för det första ha vissa yrkeskunskaper, antingen av att sköte en bondgård eller jobba i en verkstad (beroende på var man ville hamna). Eftersom både make och maka var inblandade i ett hushålls produktion och handel så var det fördelaktigt att som kvinna ha lärt sig nyttiga kunskaper. Sådana kunskaper fick oftast den som själv fötts i en verkstad/bondgård (vilket såklart medför att cirkulationen mellan klasserna begränsas, en hantverkardotter blir ofta hantverkarhustru, etc). Men man skulle också ha en hemgift. Hemgiften är en summa pengar, egendom eller jord som frun tog med sig i det nya äktenskapet, och som hon själv disponerade över, som en sorts försörjningsförsäkring för sig själv. Men det var såklart bara i vissa fall som hemgiften kunde fungera som en hel försörjning, i normala fall får nog hemgiften framför allt ses som den delen kvinnan bidrar med när man bildar ett nytt hushåll. (Jag har hört men jag minns inte var att den minsta möjliga hemgiften var att åtminstone ta med lakan till den gemensamma sängen. Normalfallet var dock att hemgiften var på storleken av en eller ett par årslöner).

Var man född någorlunda välbärgad så betalade antagligen föräldrarna hemgiften, men många var tvugna att själva arbeta och spara ihop pengarna till sin egen hemgift.

Det lättaste sättet att förstå alla pigor och tjänstekvinnor som myllrar runt i historien är som ogifta kvinnor som arbetar för att komma till en situation där de kan gifta sig. De lär sig kunskaper på de platser där de tjänar, de träffar män (flörtande, dejtande och prövande relationer av olika pojkvänner var vanligt bland pigor) och de samlar pengar till sin hemgift. Ju högre hemgift desto större bättre äktenskapspartner kan man hoppas på.

Den möda och tid det tog att samla på sig en hemgift återspeglas i giftermålsåldrarna. Det var i stort sett bara i adeln som kvinnor gifte sig i tonåren. De kvinnor som gifte in sig i ett högre strata i samhället (alltså de som gifte sig med hantverkare, bönder eller dylikt) gifte sig ofta i tidiga tjugoårsåldern (medan männen där ofta var bortåt trettio, det tar ju tid för dem med att ta sig till den nivån på samhällsstegen!) medan de kvinnor som gifte sig fattigt var någonstans mellan 25 och 30 år gamla, men gifte sig med män som var avsevärt yngre än de själva. De ska nog förstås som att kvinnor letade efter ett gott äktenskap som möjligt men behövde drastiskt sänka sina krav för att gifta sig när de börjat närma sig 30-årsåldern. (Medan att fattiga män gifte sig så tidigt sannolikt tyder på att man inte hade så stort hopp om att komma så värst mycket högre upp på samhällsstegen innan man bildade ett hushåll, så man gifte sig tidigt och skaffade ett någorlunda fattigt hushåll istället).

Jag tror att det är svårt att underskatta betydelsen av äktenskapet för den tidigmoderna människan. Det verkar exempelvis som att kvinnor som var gifta i lägre utsträckning än ogifta kvinnor behövde befatta sig med lägre och enklare arbetsuppgifter. Dessutom innebar äktenskapet, även om maken sedan dog och kvinnan var tvungen att arbeta som tjänare igen (vilket är lite av ett worst-case scenario, ofta kunde kvinnan fortsätta vara bonde/hantverkare utan mannen eller gifta om sig) att hon kunde förvänta sig högre lön och bättre villkor som tjänare. Att ha varit gift och därmed hustru i ett eget hushåll var en merit, kanske att likna med att ha chefsvana idag.

Kvinnan, hemmet och arbetet under tidigmodern tid

Vilka kvinnor är det vi får se i den populärkultur som utspelar sig i tidig eller förmodern tid? Överlag är det två kvinnor: Överklasskvinnan som lever ett skyddat liv strängt instängd i hemmet eller horan, som visserligen kan ta sig större friheter i och med att hon redan står utanför samhället men som ju knappast har någon jämställd plats i det. Då och då framträder också en eller annan hustru till någon man av folket. Ofta är hennes liv begränsat till att städa, diska, ta hand om barn och vara på samma gång morsa som uppasserska. Och det är förstås inte alls representativt för den svunna verkligheten.

Jag tror att en av svårigheterna med att förstå kvinnans plats i samhället innan den industriella revolutionen har att göra med att vi tänker att familjen för de för- och tidigmoderna människorna skulle vara samma sak som den är idag. Och det var den förstås inte alls.

För om vi ska förstå det tidigmoderna samhället (och jag tror att det jag skriver nedan också är sant för samhällen i Europa innan den tidigmoderna epoken) måste vi glömma den moderna dikotomin mellan hemmet: där man vilar, äter och uppfostrar sina barn, och det offentliga: där man arbetar, gör karriär, bedriver politik.

Det tidigmoderna samhället var organiserat i hushåll. Hushåll är å ena sidan det vi idag skulle kunna se som en familj. Där bodde oftast ett gift par som var hushållets överhuvuden och under dem fanns deras barn. Men hushållet kan också ses som ett företag. Utan hushåll kunde man inte bedriva någon form av näring och utan någon form av näring kunde man heller inte starta en familj. De som inte hade möjligheten att skaffa ett eget hushåll arbetade som tjänare hos andra, och tjänare i det här fallet innefattar allt från specialiserad yrkeskunskap till köksa och tvätterska. Rent juridiskt och mentalt förstod man tjänarnas roll som inhyrda barn i hushållet. (Detta innebar att de första fabriksägarna i Stockholm rent juridiskt sätt har enorma hushåll med vansinniga mängder tjänare, men i verkligheten rör det sig om fabriksarbetare som säljer sitt arbete under begränsade tider om dagen, en ganska ny form av anställning).

Så när kvinnan (alltså i det här fallet hustrun) var knuten till hushållet, där man alltså både arbetade och levde, under den tidigmoderna tiden (på samma sätt som hennes man var) så innebär det inte att hennes roll förminskades till att bara vara uppassare på sin make. Snarare kan hennes roll kanske bäst jämföras med en sorts vice-chef (det var ju trots allt en patriarkal tid). Att vara en gift kvinna innebar därmed ett stort ansvar för familjeföretaget (i någon mån var alla egenföretagare) och det var ofta kvinnan som var ansvarig för försäljningen medan mannen var ansvarig för produktionen.

I Stockholm under 1700-talet fanns till exempel ett par, där maken arbetade med att fånga fisk utanför staden. Att fånga fisken var en heltidssyssla och det var hans fru som innehade privilegiet på att gå runt i staden och sälja fisken. Tillsammans var de två sidor på samma mynt, två nödvändiga delar i en affärsverksamhet. Hennes roll i relationen var inte inskränkt till att vara en i allt underordnad part (även om hon såklart skulle lyda sin make, etcetera) utan var bemyndigad till att sluta avtal och göra för hushållet avgörande affärer.

Ett annat exempel på hushållslogiken är Sten Sture den yngres fru Kristina Gyllenstierna. När Sten Sture själv, som har fått uppgiften att försvara Stockholm, är ute och härjar annorstädes när dansken kommer så blir det Kristina Gyllenstiernas uppgift att leda försvaret av Stockholm, det är ju trots allt till Sten Stures hushåll uppgiften har gått!

Ibland pratar man idag om kvinnor i det förflutna som om deras kroppar skulle varit någon form av handelsvara mellan män i och med äktenskap. Och visserligen är det kanske sant att det var färre för några hundra år sedan som gifte sig av kärlek, men jag tror att det snarare bör förstås som att det var viktigt att hitta en partner som man kunde göra affärer tillsammans med, någon som kunde medföra nyttiga kunskaper för det framtida familjeföretaget. Exempelvis har studier visar att pigor som arbetat hos hantverkare var mer eftertraktade som fruar i vissa grupper eftersom pigor (tvärt emot vad man förleds till att tro av yrkestiteln) under sin tid hos hantverkaren själva var involverade i produktionen. För någon som aspirerade på att bli till exempelvis urmakare var det såklart oerhört fördelaktigt att gifta sig och dela företaget med en fru som själv var insatt i urmakeri.

Med det sagt så var, återigen, självklart den tidigmoderna tiden patriarkal. Men kvinnan som instängd i hemmet, begränsad till städning, diskning och barnavård är på det hela taget en skapelse ur moderniteten och möjligtvis från överklassen under 1700-talet. När det gäller ”vanligt folk” så var kvinnorna nog så delaktiga på arbetsmarknaden.